Jag känner mig ofta malplacerad och jag känner att jag inte hör hemma här. Någonting är fel och någonting fattas. Ofta gör detta mig ledsen. 

Och ibland tänker jag att det inte är någonting att vara ledsen över alls, det är istället något jag bör vara glad över. Men känslan då ingen förstår dig, inte ens du själv ibland, är jobbig.

 

Att samhället har som vana att undervärdera ungdomars psykiska ohälsa, och psykisk ohälsa i ällmänhet, är så fel på många plan. Smärta går inte att mäta mellan personer, det går inte att avgöra om en person lider mer än en annan och man kan inte avgöra om någon mår sämre än en annan. Jag, som ungdom, tänker ofta att min psykiska ohälsa inte räknas för att jag inte är vuxen eller har någon diagnos (????????). Detta skyller jag på vårat samhälle, för det är fanimej inte mina föräldrar som lärt mig något så dumt. Det spelar ingen jävla roll om det är din alkoholiserade mamma eller din engelska-läxa som orsakar din smärta. All smärta räknas. Alltid.

Jag kan känna mig så ensam, fast jag är omringad av människor hela tiden. Tur då att jag har Lovis, hon är här och gosar med mig.